Jag saknar den tiden då jag hade en vän som jag kunde säga allt till. Allt jag kände för att berätta, kunde jag berätta och jag visste att det inte spelade någon roll vad det än var, för han brydde sig och det stannade alltid kvar. Det stannade kvar där, mellan oss två. Vad det än var, en stor eller liten grej, så fanns han där. En av mina närmsta vänner, som jag litade på till hundra procent och som alltid fanns för mig. Vart tog du vägen? Varför blev det såhär? Idag hade jag behövt dig.