Vet hur mycket energi jag alltid lägger ner genom att tänka ''hoppas det är han'' när man hör att man får ett sms?Jag vill bara få berätta, förklara och fråga. Jag vill säga så mycket till dig, få förklara de jag har sagt flera gånger till dig. Men vet du varför jag backar? Jo, för jag inte orkar mera lögner. Jag orkar inte bli sårad igen. Vet du hur irreterad jag blir när jag tänker på hur lätt lurad jag var?  Tro på allt du sa, trots att jag ändå någonstans förstod. Jag förstod vad som skulle hända, men ville inte tro det. 

 

Så hur ska man uttrycka sig så att folk förstår? Hur ska man göra för att få det man vill ha? Varför kunde du inte bara lyssna? Vara ärlig, och säga som det var. Berätta allt, som du sa att du skulle. Eller varför inte bara mena alla ord du sa? 

 

Eller ska vi vända på allt? Varför lyssnade jag inte på dina vänner? Lyssna på varningarna, ta åt mig av sanningen, öppna ögonen och inse? Jo fan, nu vet jag ju. Du sa ju allt var bullshit. Att du verkligen menat det du sa.

 

Hahaha asså när jag tänker på allt så är  det här är som en drama film man ser på bio. Man har kollat på början, tycker att han är super gullig och allt. Börjar närma sig mitten, tycker att hon är dum i huvudet som inte ser vad han håller på med framför hennes ögon. Och nu slutligen. Det tragiska slutet. Nu går de förbi varandra utan att ens slänga en blick. Hälsar inte. Ler inte. Bara går vidare. Som luft. Som fucking ingenting. Nu är filmen slut, eftertexterna börjar rulla. Lamporna tänds, och åskådarna börjar sakta men säkert lämna salongen. Trevlig film, dum tjej, dåligt slut. Men ändå helt OK.