Kom på under middan att jag har tagit fel på ett utav de största datumen i mitt liv under ett år. Jag har tänkt att jag flyttade från mamma den 28 januari, men hah där hade jag fel. Den 28 januari fyller Emmelie år, och för ett år sen var jag och firade henne och då hade jag bott från mamma i två veckor. Allså flyttade jag den 13 januari 2011. Den 15 januari hade jag gått på Vansta i exakt ett år, så jag har bott ifrån mamma och Charlie i ett år och två veckor. Och jag har gått i Vansta i ett år och 11 dagar. Tiden har gått för fort, men ändå för långsamt. Jag saknar början på tonåren. Jag vill vara lika fri och galen igen. Jag vill bo med mamma och Charlie i Nynäs. Jag vill jag vill, men jag har det bra nu. Om inte bättre. Eller nej, bättre har jag inte på sätt och vis, för jag är inte med min biolgiska familj, men jag har det bra iallafall. Jag träffar min mamma och min lillebror ett dygn varannan helg eftersom jag inte kan åka på fredagar för träningen slutar en kvart efter både buss och tåg går till Borlänge och det suger fett. Men tänk att det var över ett år sen jag lyssnade på Spotify på högsta volym, missbrukade min plattång och smink. Det var över ett år sen allt det där hände. Det var över ett år sen misshandeln och de jobbigaste dagarna i mitt liv pågick. För ett år sen visste jag inte att jag skulle få det såhär bra. Jag visste ingenting förutom att njuta av dom sista dagarna i min frihet och med familj. Jag visste inte mer än att skita i allt runt omkring och bara göra som jag ville, bara för att straffa mamma för det hon valde åt mig. För ett år sen lärde jag känna nya människor som fick mig att kämpa, även om dom inte finns kvar vid min sida idag så är jag så otroligt tacksam för det. Jag är också glad att alla mina gamla vänner som står kvar brevid mig idag fick och får mig att kämpa. Jag är även glad på ett eller annat sett för att jag har fått gått igenom det här för det som inte dödar oss, blir vi starkare av.